Enligt inkommen uppgift: "att det nu lagts ut på Collieforum, att den som skvallrar vad vi pratar om därinne ska tilldelas varning..
Det måste tydligen vara topsecret,.,,uups vart är detta på väg..
Tystnaden gäller tydligen inte alla forumets deltagare, då man tog sig för att anmäla XX till CS för att h*n skrev " Intressant Blogg".
Ja, jag är ine med i något collieforum, men visst ryser man! Arma människor... Vilken miljö det har blivit i den här nobla rasen!***Ulvusblogen är uppdaterade angående Saken + fin colliebild på en av rasens storheter. Det är sådant jag vill hålla på med, inte vada omkring i en Kafkaliknande atmosfär av angiveri och snokande. Fy vad trött jag är på det här! Vad är det för fel på folk?

... och presentera sig?
















Innehavaren av den nykläckta colliebloggen, alltså undertecknad, har hittills varit noga med att hålla fin stil, inte delta i debatten, lägga fram ovedersägliga fakta, samt sväva sådär lite i skymundan och på sin höjd skymta bakom ett colliekompendium. Det har varit en fullständigt bortkastade strategi!










Ändå har jag betett mig såsom brukligt är när man arbetar efter journalistiska principer, alltså neutralt och konstaterande, hänvisa till fakta, redogöra för källmaterial, undvika att fraternisera med arbetsmaterialet...










Under drygt 30 år som SKK-kremlolog har denna vedertagna metod stått mig bi. Tidigare var dörren stängd för media och allt var så hemligt... Jag var den första journalist som fick intervjua hela centralstyrelsen i SKK, det ansågs som en stor sensation! Detta är svårt att föreställa sig, så här 30 år efteråt när övervintrade koryféer snällt köar bland SM-medaljörer för att bli intervjuade och komma i tidningen... Ibland inbillar jag mig faktiskt ha gjort en viss nytta. Utan min och min uppdragsgivares och andra medarbetares arbete i bevakande av frågor i riksdag och departement, på konferenser, fullmäktigen och kongresser hade SBK inte haft en dressyrpolicy, Sverige inte haft en lag mot eldressyr, det hade inte blivit något Smällarprojekt eller samarbetsavtal mellan SBK och länsklubbarna... För att nu nämna några uppmärksammade artiklar som jag i hastigheten kommer på. Ja, det kanske hade blivit beslut i frågorna förr eller senare, men det hade tagit mycket längre tid om inte dessa blivit belysta i media. Ty ord och principer kan ha samma vikt och betydelse som krig och örlog. En vacker princip som genast sviks eller åker i papperskorgen kan verka löjlig. Men orden har uttalats, principen finns kvar. Vi gjorde nytta genom att vi var med och rapporterade om vad som sades.










Efter den här tiden - tidigare var det ingalunda självklart att pressen släpptes in under förhandlingarna - blev det i alla fall kutym att säga något respektfullt om små klubbars självbestämmanderätt, om medlemsdemokrati innan man fick lov att ändra på regler... Man fick i alla fall lov att säga att djurskydd gällde även hundar. De som sett mig i arbete under hela den här resan kanske känner igen mig i en debattör i TV; tjatig och envis. Vi lyckades inte få insyn i den gamla tysta diplomatin med korridormygel och hemliga överenskommelser bakom stängda dörrar, men vi satte en bräcka i den. En del av jobben ledde till stora besvikelser och misslyckanden; lagen mot smällare blev värdelös då tillverkarna kringgick förbudet genom att uppfinna nya produkter. Men vi förde i alla fall upp saken på bordet till allmän beskådan. Det blev ett bräckligt värn för vissa principer, ett skyddsvärn av tryckta ord, av ofta ledsamt tjat. Detta värn bröts igenom på många ställen, demokratilinjen trängdes tillbaka - men värnet hängde ihop någorlunda, linjen sviktade men höll ihop. Det viktiga med pressens insyn i kennelpolitiken var inte alltid vad vi rapporterade om eller vad som skrevs i tidningen utan vad som inte gjordes därför att vi var där.
















Till min häpnad är jag numera indragen till hull och hår i ett krig med sociala undertoner. Och detta utan att jag känner, har talat med eller ens vet utseende eller namn på någon av kombatanterna... En helt bizarr situation, ungefär som kuddkrig med ansiktslösa vålnader i en mörk garderob... Det känns lite ekivokt, som Döderhultaren sa när han fick åka flygmaskin...
















Hittills, till och med tiden för collieklubbens senaste årsmöte, har jag uppfattat collievärlden som brokig och ibland bråkig samling människor; alltså ungefär som de flesta hundklubbar. Dels "traditionalisterna" som vill värna om FCI-standardens collie, den vackra, nobla och värdiga hunden. Dels på den andra sidan; rara tanter i kamouflagebyxor (ja, det ÄR en fruntimmersverksamhet!) som idogt stretar för att göra collien gällande på bruksbanan, och när detta inte går så bra, i alla fall hålla igång diverse aktiviteter. Respekt och balans har rått i collievärlden och var och en har varit salig på sin fason. Tills nu... när den senare falangen kommit i klorna på andra tanter, dvs dilettanter med patologisk lögnaktighet som specialitet. Det var ingen tillfällighet, som någon mötesdeltagare påpekade, att collieklubbens förhandlingar förlades till en ort nära Knutby - känslan av att bevittna ett sektmöte, att lyssna till sektledares förkunnelser... Inget skamgrepp är för ruttet, inga invektiv för grova för att inte användas i det heliga krig som utbrutit!
















Och i detta har man blivit insyltad! Hur har det gått till?
















Bottenlöst samvetslösa skrivande kretiner drar sig inte för att pådyvla mig följande påståenden:
















"paralleller mellan MH och Josef Mengele."
















" en beskrivning av hur bra det gått för rasen Airedale terrier, sedan den räddades ur SBK och blev sällskapshundsras."
















* "Eftersom bloggaren är språkligt skicklig kan man få ett intryck av vederhäftighet."
















- Jag har inte dragit parallell mellan MH och Dr Mengele. Den aktuella jämförelsen gäller det tyska systemet med avelsvakter som kommer hem till uppfödare och bestämmer vilka i kullen "som ska läggas på" - alltså vilka valpar som ska få leva...
















- Det står ingenstans hur bra det gick för airedaleterriern när den räddades från SBK, etc. Bara ett konstaterande att rasen lämnade SBK och anslöts till Terrierklubben.
















Och så alla dessa glidningar... Ska man ljuga bör man ha ordentligt på fötterna! Terrierklubben vill säkert inte bli beskriven som specialklubb för sällskapshundar, och airedaleterrier stavas med gemen begynnelsebokstav i likhet med alla andra hundraser och i enlighet med svenska språkregler.
















- Skulle fakta i mina texter bli mindre trovärdiga på grund av "språklig skicklighet"?














Vidare:














*"journalisten som under c:a 25 år arbetat ivrigt och energiskt för att collien ska föras ut ur SBK och in bland sällskapshundarna."














Detta är lögner och de dödas ben! Jag kan tämligen riskfritt lova en kontemplativ kopp te till var och en av colliebloggens 314 unika läsare - eller varför inte kaffe och en semla då det är tisdag? - om man kan dra i bevis någonstans ett uttalande, påstående eller text med undertecknad som upphov, som kan tolkas som åsikt i den påstådda riktningen.














Bilden från Högsbo Bruk i Nådens år 2005 visar min niomånaders västgötaspets, sedermera Champion, Westorps Jack McCall, som precis vunnit sitt första cert, BIR och annat lullull, därav den stolta ägarens uppsyn.














Det var då det!





Vi levde i de bästa av världar och ingen, ingen hade hört talas om några falska profeter i en ort nära Knutby...